Handling
I Mitt liv som råtta får vi möta Violet Rue Kerrigan som tolv år gammal får veta att hennes två äldre bröder har begått ett rasistiskt mord på en afroamerikansk skolkamrat. När Violet gör det rätta och berättar om mordet, och bröderna grips och döms, blir hon utfryst av sin familj. I en rad starka tillbakablickar får läsaren följa Violets resa, från älskad minsting i en syskonskara om sju, till utstött av föräldrar, syskon och församling. Gång på gång frågar hon sig: Vad är viktigast, att vara lojal mot familjen eller mot samvetet? Och kan man göra det rätta, men ändå bittert ångra det? Ensam i världen tvingas hon bryta sig fri från sina föreställningar om vad en familj är vem hon är och hitta sin egen väg.

 Recension:

Jag har lite svårt för berättarupplägget, som emellanåt växlar från jag-form till du-form. Trots att det handlar om samma person. Det skapar ibland lite onödig förvirring som bromsar upp läsandet. Men bortsett från det är detta en mycket stark berättelse, där vi får följa Violet från tillfället då hon får reda på att hennes två bröder har begått ett rasistiskt mord, och hur hon när hon gör det enda moraliskt och mänskligt rätta och berättar om mordet, blir utfrusen av hela sin familj. Det är omöjligt att inte beröras mycket starkt av hennes tragiska och mörka öde. Hela berättelsen är så detaljerad och välskriven att jag genom hela läsningen känner mig övertygad om att det är en hjärtskärande och dyster verklighetsbaserad historia. Lite förundrad kan jag ändå konstatera att den faktiskt är fiktiv. Det gör ändå inte känslan lättare, eftersom jag är övertygad om att vår värld är full av just sådana här livsöden.