Bokrecension

Havsprinsen (av Anna Runhage)

 

Bokens titel Havsprinsen
Författare Anna Runhage
Förlag & år Vesuvius 2016
Antal sidor, bok 201
GoodReads medelbetyg 3,50

Handling

En fjällig varelse talar om för David att det finns en annan värld. Långt från mobbarna som jagat in honom under bryggan i Fiskebäck. Men tänk om detta inte är sant? En grå verklighet förvandlas till en fantastisk saga, långt nere i havets djup, för en mobbad kille i denna debutbok av Anna Runhage. Denna undervattensfantasy vänder sig framför allt till äldre barn och unga tonåringar. Anna Runhage är född 1993 i Göteborg och uppvuxen i Järnbrott. Hon är mycket intresserad av film, fantasy och media. Sandra Petojevic som på författarens begäran illustrerat boken är filosofie magister i konst- och bildvetenskap och hon är född i Piteå 1969 och uppvuxen i Göteborg.

Läst 2020-02-22 – 2020-03-12
Mitt betyg 4
Recension även på Adlibris, Bokus, CD-on

 Recension:

Havsprinsen är en annorlunda fantasysaga som enligt beskrivningen riktar sig till ”äldre barn och yngre tonåringar”. Vet inte om den åldersgränsen kanske borde vara några snäpp högre, eftersom huvudpersonen David har tankar på självmord. David som är ständigt grovt mobbad av tre killar från hans skola, lyckas en dag fly från dem och han gömmer sig under en brygga vid havet. Medan han sitter där och väntar på att hans antagonister ska försvinna dyker plötsligt en märklig varelse upp ur vattnet framför honom. Det är Proteus, som säger sig vara hans trogne tjänare och har kommit för att föra David hem till havsvärlden, där han egentligen hör hemma. Han säger att David egentligen är en prins från havsvärlden och hans riktiga namn är Opal.

Det hela utvecklas till ett fantastiskt fantasyäventyr under havsytan, med flera spännande tester som David, eller prins Opal, måste gå igenom för att klara återinträdet i världen under havsytan. Samtidigt som han hela tiden lever med rädslan att när som helst kunna bli drabbad av mobbarna.

Det är en positiv känsla som förmedlas kring relationen med hans föräldrar, kungen och drottningen, i havsvärlden, med ständiga ömhetsbetygelser typ ”jag älskar dig far” och ”min käre son” och så vidare. Det står samtidigt i stark kontrast till hans föräldrar i den vanliga världen som inte ens tycks bry sig om att han ständigt blir mobbad. Tvärtom är de så upptagna av sin karriär, och tycker att sonen är stor nog att kunna klara av de tre mobbarna själv. Jag funderar över om föräldrar verkligen kan vara så ignoranta. Kanske, och det är i så fall oerhört sorgligt. Jag förstår att författaren velat framhålla just den kontrasten, även om ömhetsbetygelserna emellanåt känns som lite onödiga upprepningar.

Men förutom dessa upprepningar är det en välskriven berättelse som dessutom ytterligare förstärks av Sandra Petojevic snygga illustrationer både i boken och dess omslag.