Bokens titel                     Jag kom inte ut – jag blev mig själv
Författare                          Ann-Christine Ruuth
Förlag & år                       Norstedts, 2022
Antal sidor, bok                266

Handling

”Jag vill skriva en sammanhållen berättelse som inte bara handlar om ´vad sa dina barn? ´ eller hur det gick att berätta på jobbet. Det blir förstås en självbiografi, men jag vill lyfta in andra perspektiv och vidga innehållet. Hur är det möjligt att efter ett liv som man i över 50 år börja leva som kvinna utan att bli ifrågasatt eller rentav utskrattad? Vad detta sedan innebar i en prästerlig, kyrklig kontext där sådana personer inte ens fanns med i föreställningsvärlden har också sin plats i berättelsen.”
Ann-Christine Ruuth föddes på 1950-talet, fick namnet Åke och växte upp i en kyrklig småländsk familj. Tidigt kände Åke sig annorlunda, avvikande, men det fanns ingenting i hans värld, vare sig inom honom själv eller i omgivningen, där det kunde speglas eller ta plats. Han fick bära på en längtan som trängde sig på för att hitta vägar ut.
Vem var han, kyrkoherden och trebarnspappan, och vad behövde han för att bli hel? Länge hade han inte ens ord för det.
Till slut fick det bära eller brista. 2010 blev hon sig själv, 58 år gammal. Sedan dess har hennes liv varit stoff för bästsäljaren Min pappa Ann-Christine av dottern Ester Roxberg och filmen Min pappa Marianne med Rolf Lassgård i huvudrollen. Själv har hon i många år föreläst landet runt om transperspektiv och könsidentitet. Först nu berättar hon sin egen historia.

Läst              Juni 2022                          

Recension                         

När jag för drygt två år sen hade läst Ester Roxbergs bok ”Min pappa Ann-Christine”, summerade jag min recension för den boken med att jag gärna ville läsa Ann-Christines egen version om sitt liv. Det har jag gjort nu. Ann-Christine som vid 58 års ålder väljer att bli sig själv, har genom hela sitt liv burit på känslan att vara avvikande. Redan som liten upplevde hon en önskan att få vara flicka, men mötte ingen förståelse hos de vuxna. Så istället blev det en nästan livslång resa med tvivel och skam. Känslor som egentligen inte borde finnas, i ett öppet och accepterande samhälle. Mycket har hänt sen Ann-Christine var liten, och måhända är rädslan bland unga idag inför att våga vara sig själv, betydligt mindre. Men fortfarande får transpersoner kämpa mot skamkänslor och rädsla inför omgivningens tryck.

Förutom att Ann-Christines berättelse är intressant och viktig, finns det ytterligare en aspekt som jag tycker är extra värdefull. Under de senaste åren har media allt för frikostigt och ensidigt presenterat historier kring transpersoner som av olika skäl har ångrat sin transition. Något som enligt gjorda undersökningar till absolut största delen berott på bristande stöd från omgivningen. Uppmärksamheten kring ångerfallen riskerar att ge en felaktig bild av att de flesta ångrar sig. Därför är berättelser som Ann-Christine Ruuths, som visar det motsatta alldeles extra viktiga.