Bokens titel | Min pappa Ann-Christine |
Författare | Ester Roxberg |
Förlag & år | 2014 |
Antal sidor, bok | 191 |
GoodReads medelbetyg | 3,32 |
Handling
År 2010 kommer 58-årige prästen och trebarnspappan Åke Roxberg ut som Ann-Christine och lever idag som kvinna. Detta är dottern Esters berättelse om vad som händer när man plötsligt får en pappa som heter Ann-Christine. Ingen var förberedd på att den hobbysnickrande prästen och trebarnspappan Åke Roxberg skulle förändra sitt liv, allra minst familjen. Ester Roxberg skriver om att förlora en förälder, som ändå finns kvar i en annan skepnad. Hon försöker förstå och acceptera, döljer sin vrede, lägger pussel med sina hågkomster. Hon minns sin barndom som prästens yngsta och vilda dotter och sin uppväxt i Zimbabwe och Småland under en tid då hemligheten ännu var gömd. Minnen som nu måste omprövas på väg mot det nya, som ingen vet hur det ska bli? Hej, jag skulle vilja boka kyrka till vår sons dop. – Ja, det ska vi ordna. – Men min pappa är präst och vi vill att han döper. – Ja, helt okej, vad heter han? – Ann-Christine Roxberg. – Jaså, jag tyckte du sa din pappa. – Ja. – ? Jaha.?
Läst | 2020-04-12 – 2020-04-15 |
Mitt betyg | 4 |
Recension även på | Goodreads, Adlibris, Bokus |
Recension:
Det här är berättelsen om prästen och trebarnspappan Åke som vid 58 års ålder kommer ut som transsexuell, berättad ur yngsta dotterns perspektiv. Egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Jag ser väldigt många synpunkter på olika boksidor där man väldigt hårt kritiserar författarinnan och tycker att hon är självömkande och egoistisk i sitt förhållningssätt. Till viss del håller jag med. Stor del av boken berättar hon om situationer och skeenden genom hennes uppväxttid som visar på starka band mellan henne själv och fadern. När Åke sen berättar att han vill vara Ann-Christine, något han burit med sig hela livet, krakelerar dotterns värld. Dottern skriver; ”Pappa har fått en mycket tung ryggsäck bortlyft från sina axlar, en osynlig ryggsäck som han burit på i alla år. Nu är det jag som bär den ryggsäcken.” Jag är övertygad om att den ryggsäcken varit avsevärt mycket tyngre för Ann-Christine att bära på, än vad den någonsin kan bli för dottern. Samtidigt har jag full förståelse för den problematik som säkert uppstår när en förälder, som alltid varit en trygg stöttepelare genom hela ens uppväxt, plötsligt visar sig vara en helt annan person. Det är säkert jättesvårt att ta till sig. Jag tycker dock att författarinnan Ester Roxberg på ett tydligt sätt först berättar om sin relation med pappan under uppväxten. På det hela taget är det starka band mellan dottern och pappan. Sen förklarar hon sina omtumlade och upprörda känslor kring det faktum att hennes pappa upplever sig tillhöra fel kön. Bitvis lite för mycket upprörda känslor kanske. Men här och var genom berättelsen lyser de starka banden ändå igenom. Som i kapitlet ”En dag” där Ester inte känner sig redo att träffa sin pappa för att äta lunch då han meddelar att han tänker komma som Ann-Christine. Efteråt får Ester dåligt samvete och ångrar sig. Hon vill inte se bilden av sin pappa som står i en mörk lägenhet och hänger tillbaka Ann-Christines kläder i garderoben. Hon vill inte vara den som får sin pappa att ge upp, hon vill göra honom modig.
Ester summerar känslorna mellan Ann-Christine och henne själv i slutet av boken; ”Det finns något som bara pappa och jag vet om, något som är osynligt för blicken. Även om andra inte kan se, så vet jag att Ann-Christine är min pappa. Det kan ingenting ändra på. Det kan aldrig försvinna.”
Nu skulle jag väldigt gärna vilja läsa Ann-Christines egen version.