Jag kom inte ut – Jag blev mig själv (Ann-Christine Ruuth)

Bokens titel                     Jag kom inte ut – jag blev mig själv
Författare                          Ann-Christine Ruuth
Förlag & år                       Norstedts, 2022
Antal sidor, bok                266

Handling

”Jag vill skriva en sammanhållen berättelse som inte bara handlar om ´vad sa dina barn? ´ eller hur det gick att berätta på jobbet. Det blir förstås en självbiografi, men jag vill lyfta in andra perspektiv och vidga innehållet. Hur är det möjligt att efter ett liv som man i över 50 år börja leva som kvinna utan att bli ifrågasatt eller rentav utskrattad? Vad detta sedan innebar i en prästerlig, kyrklig kontext där sådana personer inte ens fanns med i föreställningsvärlden har också sin plats i berättelsen.”
Ann-Christine Ruuth föddes på 1950-talet, fick namnet Åke och växte upp i en kyrklig småländsk familj. Tidigt kände Åke sig annorlunda, avvikande, men det fanns ingenting i hans värld, vare sig inom honom själv eller i omgivningen, där det kunde speglas eller ta plats. Han fick bära på en längtan som trängde sig på för att hitta vägar ut.
Vem var han, kyrkoherden och trebarnspappan, och vad behövde han för att bli hel? Länge hade han inte ens ord för det.
Till slut fick det bära eller brista. 2010 blev hon sig själv, 58 år gammal. Sedan dess har hennes liv varit stoff för bästsäljaren Min pappa Ann-Christine av dottern Ester Roxberg och filmen Min pappa Marianne med Rolf Lassgård i huvudrollen. Själv har hon i många år föreläst landet runt om transperspektiv och könsidentitet. Först nu berättar hon sin egen historia.

Läst              Juni 2022                          

Recension                         

När jag för drygt två år sen hade läst Ester Roxbergs bok ”Min pappa Ann-Christine”, summerade jag min recension för den boken med att jag gärna ville läsa Ann-Christines egen version om sitt liv. Det har jag gjort nu. Ann-Christine som vid 58 års ålder väljer att bli sig själv, har genom hela sitt liv burit på känslan att vara avvikande. Redan som liten upplevde hon en önskan att få vara flicka, men mötte ingen förståelse hos de vuxna. Så istället blev det en nästan livslång resa med tvivel och skam. Känslor som egentligen inte borde finnas, i ett öppet och accepterande samhälle. Mycket har hänt sen Ann-Christine var liten, och måhända är rädslan bland unga idag inför att våga vara sig själv, betydligt mindre. Men fortfarande får transpersoner kämpa mot skamkänslor och rädsla inför omgivningens tryck.

Förutom att Ann-Christines berättelse är intressant och viktig, finns det ytterligare en aspekt som jag tycker är extra värdefull. Under de senaste åren har media allt för frikostigt och ensidigt presenterat historier kring transpersoner som av olika skäl har ångrat sin transition. Något som enligt gjorda undersökningar till absolut största delen berott på bristande stöd från omgivningen. Uppmärksamheten kring ångerfallen riskerar att ge en felaktig bild av att de flesta ångrar sig. Därför är berättelser som Ann-Christine Ruuths, som visar det motsatta alldeles extra viktiga.

Annons

Min pappa Ann-Christine (av Ester Roxberg)

 

Bokens titel Min pappa Ann-Christine
Författare Ester Roxberg
Förlag & år 2014
Antal sidor, bok 191
GoodReads medelbetyg 3,32

Handling
År 2010 kommer 58-årige prästen och trebarnspappan Åke Roxberg ut som Ann-Christine och lever idag som kvinna. Detta är dottern Esters berättelse om vad som händer när man plötsligt får en pappa som heter Ann-Christine. Ingen var förberedd på att den hobbysnickrande prästen och trebarnspappan Åke Roxberg skulle förändra sitt liv, allra minst familjen. Ester Roxberg skriver om att förlora en förälder, som ändå finns kvar i en annan skepnad. Hon försöker förstå och acceptera, döljer sin vrede, lägger pussel med sina hågkomster. Hon minns sin barndom som prästens yngsta och vilda dotter och sin uppväxt i Zimbabwe och Småland under en tid då hemligheten ännu var gömd. Minnen som nu måste omprövas på väg mot det nya, som ingen vet hur det ska bli? Hej, jag skulle vilja boka kyrka till vår sons dop. – Ja, det ska vi ordna. – Men min pappa är präst och vi vill att han döper. – Ja, helt okej, vad heter han? – Ann-Christine Roxberg. – Jaså, jag tyckte du sa din pappa. – Ja. – ? Jaha.?

Läst 2020-04-12 – 2020-04-15
Mitt betyg 4
Recension även på Goodreads, Adlibris, Bokus

 Recension:
Det här är berättelsen om prästen och trebarnspappan Åke som vid 58 års ålder kommer ut som transsexuell, berättad ur yngsta dotterns perspektiv. Egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Jag ser väldigt många synpunkter på olika boksidor där man väldigt hårt kritiserar författarinnan och tycker att hon är självömkande och egoistisk i sitt förhållningssätt. Till viss del håller jag med. Stor del av boken berättar hon om situationer och skeenden genom hennes uppväxttid som visar på starka band mellan henne själv och fadern. När Åke sen berättar att han vill vara Ann-Christine, något han burit med sig hela livet, krakelerar dotterns värld. Dottern skriver; ”Pappa har fått en mycket tung ryggsäck bortlyft från sina axlar, en osynlig ryggsäck som han burit på i alla år. Nu är det jag som bär den ryggsäcken.” Jag är övertygad om att den ryggsäcken varit avsevärt mycket tyngre för Ann-Christine att bära på, än vad den någonsin kan bli för dottern. Samtidigt har jag full förståelse för den problematik som säkert uppstår när en förälder, som alltid varit en trygg stöttepelare genom hela ens uppväxt, plötsligt visar sig vara en helt annan person. Det är säkert jättesvårt att ta till sig. Jag tycker dock att författarinnan Ester Roxberg på ett tydligt sätt först berättar om sin relation med pappan under uppväxten. På det hela taget är det starka band mellan dottern och pappan. Sen förklarar hon sina omtumlade och upprörda känslor kring det faktum att hennes pappa upplever sig tillhöra fel kön. Bitvis lite för mycket upprörda känslor kanske. Men här och var genom berättelsen lyser de starka banden ändå igenom. Som i kapitlet ”En dag” där Ester inte känner sig redo att träffa sin pappa för att äta lunch då han meddelar att han tänker komma som Ann-Christine. Efteråt får Ester dåligt samvete och ångrar sig. Hon vill inte se bilden av sin pappa som står i en mörk lägenhet och hänger tillbaka Ann-Christines kläder i garderoben. Hon vill inte vara den som får sin pappa att ge upp, hon vill göra honom modig.
Ester summerar känslorna mellan Ann-Christine och henne själv i slutet av boken; ”Det finns något som bara pappa och jag vet om, något som är osynligt för blicken. Även om andra inte kan se, så vet jag att Ann-Christine är min pappa. Det kan ingenting ändra på. Det kan aldrig försvinna.”
Nu skulle jag väldigt gärna vilja läsa Ann-Christines egen version.