Strålande! Jag har fått äran och glädjen att få förhandsrecensera Peter Westbergs bok Europa Refugium. Inom filmvärlden har jag sett ganska många dystopier. Men jag har nog aldrig läst någon bok på det temat. Man kommer snabbt in i händelserna, och blir enkelt engagerad av karaktärerna.
Redan den inledande prologen förebådar den spännande och dramatiska berättelse som ligger framför en. Knappt två dagar behövde jag för att läsa hela boken, så det är nog inte någon överdrift och säga att det är en bladvändare. Det är en mycket väl berättad historia med trovärdiga karaktärer. Mycket drama skickligt varvat med en del fyndig humor, som säkert behövs i den osäkra och farliga värld handlingen utspelar sig. Gillar också inslagen där tankegångar kring utvecklingen i världen kommer till uttryck, som till exempel i kapitel 20 där Inés funderar kring hur människan lyckats överpopulera och förstöra vår planet. Inés, den rullstolsbundna Maria, den unga Lisa, Jasmine och Marta är raktigenom starka kvinnor. Peter lyckas att lyfta den starka kvinnas roll på ett trovärdigt sätt. Läs den, den berikar och fängslar!
Handling I Mitt liv som råtta får vi möta Violet Rue Kerrigan som tolv år gammal får veta att hennes två äldre bröder har begått ett rasistiskt mord på en afroamerikansk skolkamrat. När Violet gör det rätta och berättar om mordet, och bröderna grips och döms, blir hon utfryst av sin familj. I en rad starka tillbakablickar får läsaren följa Violets resa, från älskad minsting i en syskonskara om sju, till utstött av föräldrar, syskon och församling. Gång på gång frågar hon sig: Vad är viktigast, att vara lojal mot familjen eller mot samvetet? Och kan man göra det rätta, men ändå bittert ångra det? Ensam i världen tvingas hon bryta sig fri från sina föreställningar om vad en familj är vem hon är och hitta sin egen väg.
Läst
2020-05-11 – 2020-05-26
Mitt betyg
3,5
Recension även på
Goodreads, Bokus, Adlibris
Recension:
Jag har lite svårt för berättarupplägget, som emellanåt växlar från jag-form till du-form. Trots att det handlar om samma person. Det skapar ibland lite onödig förvirring som bromsar upp läsandet. Men bortsett från det är detta en mycket stark berättelse, där vi får följa Violet från tillfället då hon får reda på att hennes två bröder har begått ett rasistiskt mord, och hur hon när hon gör det enda moraliskt och mänskligt rätta och berättar om mordet, blir utfrusen av hela sin familj. Det är omöjligt att inte beröras mycket starkt av hennes tragiska och mörka öde. Hela berättelsen är så detaljerad och välskriven att jag genom hela läsningen känner mig övertygad om att det är en hjärtskärande och dyster verklighetsbaserad historia. Lite förundrad kan jag ändå konstatera att den faktiskt är fiktiv. Det gör ändå inte känslan lättare, eftersom jag är övertygad om att vår värld är full av just sådana här livsöden.
I LÄNDER BORTOM ILLAMÅENDE – En bok om en Bipolär Resa. Vid 55 års ålder fick Maria Nil diagnosen ”Bipolärt syndrom II”. Då fick många oförklarade, dramatiska och även traumatiska händelser och upplevelser sin förklaring. Under alla år så hade saker hänt, som verkat vara utom kontroll. Samtidigt tog de djupa depressionerna mer och mer av hennes kraft och liv. Insikten i att ha levt som Bipolär ända sedan tonåren, har varit en tudelad lättnad. Först kunde hon förstå varför så mycket oförklarligt som hade hänt. Sedan kom också den stora sorgen över alla förlorade år. År som innehållit snabba växlingar med djupa depressioner, och höga toppar i en virvel av händelser och kreativitet.
Upplevelserna under 40 års tid som Bipolär har i boken blivit kallade ”Länder”- Upplevelser har varit som resor emellan olika känslor och perioder av mani, ångest, panik, depression och oförklarliga föreställningar om hur livet ska vara.
Maria Nil vill berätta om sitt liv, djupt inifrån den innersta känslan och delar med sig av det som innehållit maniska perioder och djupa depressioner blandade med panikartad ångest. Hon har upplevt stor sorg, och ibland har hennes försvar inför smärta medfört overkliga syner då saker och ting kommit henne alltför nära.
Maria Nil har velat berätta sin historia med fantasi och magiska landskap, där det finns de som hon kallar ”Hjälpare”. Här finns även humoristiska inslag, som oftast fått sitt uttryck i nya ord och ordlekar. Dessa ord och ordlekar är färgade av hennes bipolära personlighet med många vilda tankespår.
Resan går genom länderna Självömkansträsket, där nedvärderande tankar härjar.
Sorgslätterna, där sorg och saknad är tyngst. Ångestskogarna, Panikbergen, där ångesten och paniken rider en besökare.
Hyperängarna och Deppardyningarna där man åker dem emellan som en resa utan slut.
Vilseländerna där verklighetens förankring är förlorad, Floden Våndan som leder till, ifrån och mellan, men sällan bort ifrån Länderna.
Läst
2020-05-10 — 2020-05-16
Mitt betyg
5
Recension även på
Goodreads, Adlibris, Bokus
Recension:
I Länder Bortom Illamående bjuder författaren på en färgprakt i bilder som illustrerar stämningslägen, intensiva känslor och guidar mig som läsare i den värld hon har skapat. Jag njuter av bilderna och kan följa med på en underbar resa. Konstverken som finns mellan bokens pärmar lämnar ingen oberörd. Berättelsen är unik på många sätt, berättandet i sig är poetiskt, vackert och bär på en sällsam historia. Det intensiva lyser även om det dystra finns där som en påminnelse. Denna bok kastar nytt ljus över hur det är att vara bipolär, hur deras intensiva, kreativa stämningslägen kan slås ner till modfällda avgrunder.
Handlingen berikar mig och jag känner igen så mycket ur min frus liknande resa. Genom Marias otroligt givande verk har jag som lekman kunnat ta till mig den bipolära personens natur. En värdefull bok för så väl anhöriga som konstälskare men även ordälskare. Här finns en kreativitet som lyser och nästan bländar vad gäller användandet av vårt språk med ovanliga vackra beskrivningar använda på ett utforskande sätt. En underbar och innovativ bok utöver det vanliga där vi leds in i världar av de olika känslolägen författaren vandrar genom i länder som hon själv skapat genom att bara leva.
Handling År 2010 kommer 58-årige prästen och trebarnspappan Åke Roxberg ut som Ann-Christine och lever idag som kvinna. Detta är dottern Esters berättelse om vad som händer när man plötsligt får en pappa som heter Ann-Christine. Ingen var förberedd på att den hobbysnickrande prästen och trebarnspappan Åke Roxberg skulle förändra sitt liv, allra minst familjen. Ester Roxberg skriver om att förlora en förälder, som ändå finns kvar i en annan skepnad. Hon försöker förstå och acceptera, döljer sin vrede, lägger pussel med sina hågkomster. Hon minns sin barndom som prästens yngsta och vilda dotter och sin uppväxt i Zimbabwe och Småland under en tid då hemligheten ännu var gömd. Minnen som nu måste omprövas på väg mot det nya, som ingen vet hur det ska bli? Hej, jag skulle vilja boka kyrka till vår sons dop. – Ja, det ska vi ordna. – Men min pappa är präst och vi vill att han döper. – Ja, helt okej, vad heter han? – Ann-Christine Roxberg. – Jaså, jag tyckte du sa din pappa. – Ja. – ? Jaha.?
Läst
2020-04-12 – 2020-04-15
Mitt betyg
4
Recension även på
Goodreads, Adlibris, Bokus
Recension: Det här är berättelsen om prästen och trebarnspappan Åke som vid 58 års ålder kommer ut som transsexuell, berättad ur yngsta dotterns perspektiv. Egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Jag ser väldigt många synpunkter på olika boksidor där man väldigt hårt kritiserar författarinnan och tycker att hon är självömkande och egoistisk i sitt förhållningssätt. Till viss del håller jag med. Stor del av boken berättar hon om situationer och skeenden genom hennes uppväxttid som visar på starka band mellan henne själv och fadern. När Åke sen berättar att han vill vara Ann-Christine, något han burit med sig hela livet, krakelerar dotterns värld. Dottern skriver; ”Pappa har fått en mycket tung ryggsäck bortlyft från sina axlar, en osynlig ryggsäck som han burit på i alla år. Nu är det jag som bär den ryggsäcken.” Jag är övertygad om att den ryggsäcken varit avsevärt mycket tyngre för Ann-Christine att bära på, än vad den någonsin kan bli för dottern. Samtidigt har jag full förståelse för den problematik som säkert uppstår när en förälder, som alltid varit en trygg stöttepelare genom hela ens uppväxt, plötsligt visar sig vara en helt annan person. Det är säkert jättesvårt att ta till sig. Jag tycker dock att författarinnan Ester Roxberg på ett tydligt sätt först berättar om sin relation med pappan under uppväxten. På det hela taget är det starka band mellan dottern och pappan. Sen förklarar hon sina omtumlade och upprörda känslor kring det faktum att hennes pappa upplever sig tillhöra fel kön. Bitvis lite för mycket upprörda känslor kanske. Men här och var genom berättelsen lyser de starka banden ändå igenom. Som i kapitlet ”En dag” där Ester inte känner sig redo att träffa sin pappa för att äta lunch då han meddelar att han tänker komma som Ann-Christine. Efteråt får Ester dåligt samvete och ångrar sig. Hon vill inte se bilden av sin pappa som står i en mörk lägenhet och hänger tillbaka Ann-Christines kläder i garderoben. Hon vill inte vara den som får sin pappa att ge upp, hon vill göra honom modig.
Ester summerar känslorna mellan Ann-Christine och henne själv i slutet av boken; ”Det finns något som bara pappa och jag vet om, något som är osynligt för blicken. Även om andra inte kan se, så vet jag att Ann-Christine är min pappa. Det kan ingenting ändra på. Det kan aldrig försvinna.”
Nu skulle jag väldigt gärna vilja läsa Ann-Christines egen version.
Simon och Oscar har varit vänner i vått och torrt. Men när Oscar träffar Sara förstår Simon att han håller på att förlora honom. Och att hans känslor för Oscar inte bara handlar om vänskap. När de träffas alla tre tar kvällen en oväntad vändning och ett oskyldigt sockerkaksbak förvandlas till en het och lustfylld stund i soffan. Finns som e-bok och ljudbok
Läst
2020-02-03
Mitt betyg
5
Recension även på
Goodreads, Adlibris, Bokus, Storytel
Recension:
Ganska ofta i tonåren när mina föräldrar inte var hemma, kunde jag röra ihop en sockerkakssmet, bara för att njuta av den söta goda smaken. Men upplevelsen stannade tyvärr där. En sådan upplevelse som Simon, Oscar och Sara när de smakar på den söta smeten och efterhand glider över i en intensiv erotisk lek där allt är tillåtet, hade onekligen varit spännande. Denna välskrivna heta berättelsen är omöjlig att förbli oberörd inför. En spännande erotisk lek med en stor portion kärlek.
Sju personer anmäler sig till en omtalad antikkurs. Alla har sina egna problem, svårigheter, haltande förhållanden eller ensamhet och dåligt självförtroende att kämpa med. För ett par blir kursen ett sista desperat försök att hitta fram till varandra. I berättelsen flätas kursdeltagarnas öden dramatiskt in i varandra och samspelet mellan dem utvecklas till en helande kraft som blommar ut under kursen. En hjärtevärmande och spännande berättelse bland antikviteter i Landskronamiljö. En riktig feelgood! Antikkurs för vilsna hjärtan är Åsa Hallengårds debutroman.
Läst
2019-09-19 –
2019-09-30
Mitt betyg
4
Recension på
Goodreads, Boktipset,
Bokhörnan
Recension:
När den som skulle leda
antikkursen på Skånes auktionsverk blev sjuk, lyckas Karl övertala sin snart
70-åriga mamma att träda in som ersättare. Lite motvilligt gör hon det, och det
blir inledningen till en rad nya bekantskaper för henne och alla övriga
deltagare i kursen. Det är en brokig skara människor med varierande bakgrund
och olika livssituationer som deltar. Det är Maria och Martin vars äktenskap är
slitet och skilsmässa ligger som ett tungt hot. Det är Per-Olof som försöker
återhämta sig från sorgen efter hans älskade Eivor som gått bort, med hunden
Charlie som enda sällskap. Det är Klara som lever ensamstående tillsammans med
sin fyraåriga dotter Ester. Hon försöker bli fri från den arrogante och
självupptagne expojkvännen Tobbe, som fortfarande tror att han har rätt att
bestämma över henne. Samtidigt som hon kämpar för att få ekonomin och tillvaron
att fungera tillsammans med dottern. Det är den ensamstående Peter vars stora
intresse för inredning syns i hans personligt inredda bostad. Det finns fler intressanta
karaktärer i den här berättelsen, och vi får följa hur de alla träffas och lär
känna varandra genom antikkursen.
Det här är en trivsam och
underhållande berättelse om hur livet kan vara för olika människor. Det
vardagliga livet sett ur olika synvinklar genom både hetero och homo-relationer.
Det är en varm, stundvis dramatisk och trivsam historia, berättad med ett
färgrikt och underhållande språk. Feelgood från första till sista sidan!
I en hård järnålder
flätas Oges, Tassims och Heddas liv samman på ett vis som ingen kunnat ana.
Oväntade känslor föds och leder till händelser bortom deras kontroll.
I sökandet efter vart livet kan leda dem och vilka beslut som är de rätta att
fatta träder asagudarna in och försöker styra dem alla. Men är det verkligen
gudarnas hänsynslösa maktspel som tvingar dem att välja vägskäl eller är det
ödets nyck?
Av Gudarna märkta ger dig en tankeställare Är det våra egna val som leder oss
in på karga stigar eller styrs allt av gudarna?
Läst
2018-08-14 –
2018-08-20
Mitt betyg
5
Recension även
på
Goodreads,
Boktipset, Bokus
Recension:
Det är ett välbekant
faktum att det är viktigt att fånga läsarens intresse helst redan i första
kapitlet. I Av Gudarna Märkta sker det redan några få sidor in i boken. Nästan
chockartad brutal dramatik. Vändpunkten som förändrar Tassims liv från en trygg
tillvaro i ett liv där hon är älskad och högt värderad till att förlora allt
detta till ett liv i förnedring i ett kallt och främmande land. Motvilligt
tvingas hon se sitt liv flätas ihop med flera andra spännande livsöden. Förutom
Tassim, får vi följa Oge, Hedda, Evinge och Torve vars handlande och agerande
på olika vis vävs samman, samtidigt som asagudarna försöker styra och använda
människorna som spelbrickor i ett grymt spel. Människorna i sin tur försöker
blidka gudarna genom blot. Men är det gudarnas hänsynslösa maktspel som tvingar
dem att välja vägskäl eller är det deras egna val? Det är omöjligt att undgå
att känna starkt för karaktärerna. På olika vis. Några tar jag till mitt hjärta
direkt och känner starkt för dem, medan någon är uppriktigt obehaglig. Ingen av
dem lämnar mig oberörd. Varje karaktär har sin egen röst och handlingen
skildras ur deras respektive perspektiv. Berättelsen är nyanserad och skildras
i olika nivåer.
Det är en brutal, grym
men även vacker berättelse, berättad med ett målande, starkt och samtidigt poetiskt
språk. Berättarspråket är tidsenligt och förstärker ytterligare närvarokänslan
och ger mig upplevelsen av att finnas på plats. Det är helt enkelt omöjligt att
lägga ifrån sig boken.
Den rosa nallebjörnen är
Lea Bamroats gripande debutroman. Den är baserad på de dagböcker och brev som
hon skrev under den tid som hon var på flykt med sin familj. Under flykten
möter hon sin egen dödlighet flera gånger. Hon ser på medan hennes bröder blir
beskjutna framför hennes ögon, maktlös att kunna rädda dem. Flyktingar lever
under de mest förfärliga omständigheter som är svåra att föreställa sig. Boken
ger insyn i hur det verkligen är att vara en av de mest utsatta grupperna på
jorden. Som läsare får du följa med familjen som, trots knapphändiga
förberedelser, tvingas ta sig över de kurdiska bergen i riktning mot en okänd
destination. Resan kantas av krig, fattigdom och andra prövningar som för
alltid kommer att prägla familjens liv. Resan utspelas under 1990-talet då
bland annat Sverige tog emot en del människor som flydde undan krig i
Mellanöstern. Leas berättelse sätter ord på hur det är att vara ett barn som
tvingas växa upp alltför snabbt i en värld där det ofta inte verkar finnas
annat än ondska. Trots att allt ibland känns hopplöst, lyckas hon alltid hitta
ljuset i mörkret.
Läst
2019-08-07 –
2019-08-09
Mitt betyg
5
Min recension
finns på
Goodreads,
Boktipset, Bokus
Recension:
Vi får följa åttaåriga
Lea och hennes familj när de abrupt tvingas lämna sitt trygga hem. De får bara
med sig det allra nödvändigaste och måste ge sig ut på en livsfarlig flykt mot
en osäker framtid och destination. Hennes berättelse ger en gripande och sorglig
inblick i hur det är att vara flykting. Förfärliga omständigheter som är svåra
att föreställa sig. Krig, våld, död, skräck, fattigdom och svält. Ingen
människa ska behöva uppleva det. Ändå sker det hela tiden runt om i vår värld.
Boken är baserad på de
dagböcker och brev som hon skrev under de två åren hon tillsammans med sin
familj befann sig på flykt över de kurdiska bergen. Den är välskriven,
gripande, sorglig och emellanåt även filosofisk.
Jag berörs starkt av Leas
berättelse och har nära till tårar vid flera tillfällen. Jag kommer på mig
själv med att hela tiden fundera över hur bortskämda vi här i Sverige är. Vi
har under hundratals år varit förskonade från krig, och aldrig ens behövt
fundera över att fly för våra liv. Vi kan bara fantisera om hur det skulle
kännas. Lea och tusentals andra människor i vår värld har tvingats uppleva
detta! Alla borde läsa Leas bok.
Jag kan inte låta bli och
fundera över hur det verkligen känns i en sådan situation. Att hastigt tvingas
lämna tryggheten och kanske bara få med det allra nödvändigaste för att bege
sig iväg mot en osäker destination och oviss framtid. På en väg kantad av krig,
död, fattigdom och svält!
Medan jag läser Lea
Awring Bamroats gripande berättelse om hur hon som åttaåring tvingas lämna sitt
hem tillsammans med sin familj, och fly mot en osäker framtid, är det många
tankar och känslor som dyker upp. Först och främst känner jag att ingen
människa ska behöva uppleva något sådant. Vår värld är full av människor som
anser sig ha rätten att sätta sig över och styra över andra människor. Som tar
sig rätten att med våld och död jaga människor på flykt.
Den dunkla natten dolde
utsikten. Månen lös svagt över den cirkelformade avsatsen som ramades in av
stora, kantiga stenar i svart lava. Jag såg två pålar med spetsade huvuden och
svalde hårt. Måste få veta vems huvuden som var pålade. Det var därför jag var
här. Mitt uppdrag var att vittna om det jag såg. Mot min vilja fortsatte jag
framåt. Driven av ett inre tvång. Snittad människohud, tjockt, levrat blod.
Flikiga slamsor längs med halsens kant. Vidöppna, döda ögon. Skrikande.
Plågade. Ansiktsuttryck förvridna i dödsångest. Jag kräktes. Hulkade och
kräktes igen. Kroppen skakade okontrollerat och benen bar mig inte. Jag sjönk
ihop på marken och blev sittande. Nu visste jag vems huvuden som var pålade. En
kuslig dröm blir inledningen på ett mörkt äventyr. Uråldrig magi måste väckas i
kampen mot demonkungen Lord Onekr. Älvkorsets bärare tvingas ut på en resa som
kantas av ondska, men även kärlek. Allt ställs på sin spets när kampen
fortsätter. De dödas dolk är den andra fristående delen i Sagan om Ella och passar
från fjorton år och uppåt.
Läst
2019-07-30 –
2019-08-07
Mitt betyg
4
Recension:
När jag började läsa
Älvkorset som är del ett av trilogin om Ella som förflyttas från nutid till en
sagovärld i en annan tid, hade jag till en början lite svårt att bli engagerad.
Det var först i kapitel sju som jag kände att det började hända något. Å andra
sidan är det ganska korta kapitel, och när jag sen hade läst klart boken var
jag ändå glad att jag trots allt läste vidare. Det är en bra och rikt beskriven
fantasyberättelse. Del två, De dödas dolk, är dessutom ett snäpp bättre.
Handlingen kommer igång effektivare redan från början. Vissa beskrivningar och
handlingar kan ibland bli lite tjatiga, men i det stora hela tycker jag både
karaktärerna och miljöerna är beskrivna på ett bra sätt. En klar brist är att
det förekommer lite väl många fel i texten, av den typen som alltid blir när
man skriver. Men den bristen bör nog förlaget och den lektör man anlitat ta på
sig ansvaret för. Lite slarvigt, i synnerhet som man kan se tydliga exempel på
felaktiga Word-korrigeringar fram för allt när det handlar om sammanskrivna
ord. Men alldeles oavsett denna brist, så är hela berättelsen bra och
spännande, och jag gillar Ellas styrka i den patriarkala världen hon lever i.
Spänningen och närvaron känns starkare i den här boken. Man måste heller inte
nödvändigtvis ha läst del ett för att kunna hänga med i den här. Jenny Töredal
beskriver skeenden som har anknytning till del ett på ett tydligt vis. Del två
kan läsas som fristående bok också. Men å andra sidan är den kompletta
berättelsen så pass bra att det vore synd att hoppa över någon av delarna. Nu
väntar jag ivrigt på den tredje och sista delen.
Marianne E. Gunve
presenterar, i sin debut med den tvetydiga titeln ”Fina flickor”, ett
ambivalent kvinnoporträtt med närhet och nerv. Vi möter en debutant med ett
blommigt språk på mörk botten.
Ämnet är klassiskt, vi får följa en ung kvinna från första förälskelse och vidare
in i en våldsam relationshistoria som i grunden likaväl skulle kunna utspela
sig idag. Vad är då skillnaden? På Clarys tid var frigörelse och kampen för en
egen identitet inte lika självklar som den borde vara för dagens unga
kvinnor.
Vår resa med Clary påbörjas nämligen då det var viktigt att hålla på sig
eftersom lidande och lidelse lätt blandades samman och gifte sig till
personliga katastrofer. En kvinna valde ofta inte själv, varken partner eller
livsväg. Det var centralt att bli utvald. Att bli sedd, att bli bejakad.
Längtan som driver huvudpersonen är ibland större än hennes hjärta mäktar med
och det krävs självinsikter och mod för att Clary ska bli en hel person med
tillgång till sina egna erfarenheter, för att hon ska bli en kvinna som kan stå
upp för sig själv.
Läst
2019-07-26 –
2019-07-30
Mitt betyg
5
Recension:
Den här berättelsen tar
sin början 1932, och vi får följa den då femtonåriga Clary som hamnar i sin
första förälskelse. Den utvecklas till en komplicerad relationshistoria då hon
slits mellan familjens misstycke med att hon gett sig i lag med en brukspojke
och sina egna känslor och sin egen starka vilja. Vi får följa hennes utveckling
från en lite naiv ung flicka till en målmedveten kvinna under trettiotalets
Sverige. Detta i en miljö där jämlikhet mellan könen eller mellan människor
inte var självklar, och när omvärlden sakta men säkert närmade sig det andra
världskriget. Boken är skriven i ett rikt och välformulerat språk. Både
människorna och miljöerna är beskrivna på ett sådant sätt att man hela tiden
kan se alltsammans framför sig. Ungefär som en mycket välregisserad film. Med
tanke på det och de två kommande böckerna i den här trilogin, skulle det inte
förvåna mig om någon framöver kommer på idén att göra en tv-serie baserad på
dem.
Men den välskrivna boken räcker väldigt långt. Förväntansfullt ser jag fram
emot de två kommande böckerna.
